Joli Sporthorses

Här kommer det ombedda inlägget om mina hästar genom åren. Jag har faktiskt inte haft så många egna hästar, men jag tänkte ta med de hästar som betytt mycket för mig.

Bellinda - halvblod född 1969 e: Bajkal - Biarritz



Bellinda var den första hästen jag red på, jag va inte många veckor gammal. Hon var världens snällaste häst! Hon hade rätt cool färg, Brun med GRÅ man och svans!

På bilden ser man min morfar (min stora idol, en tvättäkta hästkarl), Bellinda och hennes föl Trainers Beauty (e: Trainers Seat).

Cardonnay - halvblod född 1988 e: Martini - Brabant



Jag red aldrig "Donna", men hon förtjänar en plats "on the wall of fame" ändå. Det är nämligen Donna som kastade av min kära mor, (på bilden uppsutten utanför vårt stall). Donna gick tillbaka till uppfödaren Lisbeth Bergström, Sveriges första kvinnliga fälttävlansryttare på internationell nivå. Donna fick ett hingstföl 1993, Donatello e: May Sherif, och ett föl 2005, Sherry Charming e: Camiell Flamingo Z. Donna dog 2006.

Jenny - Shetlandsponny född 1974 e: okänd

Jenny var nog häst nr2 jag red, och säkerligen den jag lärde mig rida på. En liten shettisdam på någonstans under metern. På bilden rider vi först i Blommeröds Luciashow. Jag är nog 4-5år gammal och bakom oss finns ca 20 tärnor på arabhingstar.

Sunrise - Shetlandsponny född 1989 e: Onyx v.St Geerhof - Affe



Sunrise var min första egna häst. Jag red själv in henne och jag hade henne till jag va 12 år gammal. Jag red både western, engelsk ridning och galopp. Jag körde henne oxå, både i enbet och i par med hennes mamma Linda. Tillsammans vann vi flera maskeradtävlingar på shettis-utställningarna i Bjärsjölagård. Mor brukade spray-måla hennes hovar guldiga till mig, jag hade träns med diamanter, fransar (som på bilden) och ett knallrosa galoppträns (såklart). Sunrise fick ett föl under tiden jag hade henne, en hingst jag döpte till King Of Sunset, född 1995 e: Botvid. Han föddes musblack men blev mörkbrun.

Sunrise var min första stora kärlek. Jag var förkrossad när vi var tvugna att sälja henne, även om jag va på tok för stor för att rida henne. Hade jag kunnat hade jag köpt tillbaka henne. Nu bor hon hos en barnfamilj som verkligen tycker om henne, och de är inte intresserade av att sälja, men hon har det förmodligen bättre där än hos mig ändå, med massa barn som ger henne massa kärlek=)

Forexia - arab född 1968 e: Exelsjor - Anarchista



Forexia var en av araberna på blommeröds Arabstuteri som jag fick rida lite på. Hon dog tyvärr -94 och efter det fick jag rida en hingst som hette Nurek (e: Etat - Algomej). Han va denb första stora hästen jag galopperade på! Jag red honom i en uppvisning på Blommeröd oxå, med massa "discorök" på marken i ridhuset, jag hade en vit princessklänning på mig och en ensam strålkastare följde oss när vi galopperade runt. Det va såååå häftigt när man va typ 8 år och trodde man var en princessa!

Min morfar ägde marken där Blommeröd ligger idag. Han sålde den till Philip Sörensen som grundade stuteriet. han och min morfar blev bästa vänner och vår gård låg på en avstyckad bit av marken. Således tillbringade jag mycket tid på Blommeröd som barn.

Skipper - Varmblod


Skipper var en travare jag fick ha som sköthäst eftersom han inte passade på travbanan. Jag tror han var 4 år när jag började rida honom så skulle tro att han är närmare 15 år idag. Han var som min egen, och det va tal om att jag skulle få honom som tack för att jag hjälpte till på stuteriet men det blev aldrig så av någon anledning. Vi lufsade mest i skogen, hoppade någon stock här och där. Nu bor han hos en familj utanför Marieholm som jag känner.

Mawinsky (Killer xx) - fullblod född 1983 e: Hills Double xx - Carnoustie xx



Masse heter egentligen Killer, men hon som köpte honom som ridhäst tyckte inte man kunde kalla en häst för ett sådant hemskt namn och döpte således om honom till Mawisnky. Jag hade Masse som sköthäst under många år och tränade mest dressyr med honom. När hans ägare skulle flytta till ett nytt stall hade hon inte plats till honom och jag fick honom. Jag kunde dock inte ha honom, hade varken pengar eller tid, så ridskolan där jag jobbade köpte honom för en billig peng, han gick med på några få lektioner, men eftersom han va så gammal var det fortfarande mest jag som red honom. Masse dog 2005 av skelettcancer.

Blackshaw xx - fullblod född 1999 e: Naheez xx - Phardante xx 



Balckshaw aka Batman köpte jag 2005 på Irland. Jag ville egntligen inte ha någon häst alls, men Batman galopperade rakt in i mitt hjärta.

Jag jobbade på Irland när jag träffade Blackshaw första gången. Det var en regnig kväll. Sent. Jag stod och borstade tänderna när jag såg Ken köra upp på stallplanen med ett släp. Ut kommer den eländigaste hästen mina ögon skådat. Han var bara skinn och ben, hade tappat hela svansen och hade en hjorthals som ej var av denna värld. Det enda som for genom mitt huvud var att om jag någonsin mot förmodan skulle köpa häst skulle det inte va en som såg ut så! Sedan gick jag och lade mig, jag hade aldrig kunnat anat att det var mitt livs kärlek jag nyss hade sett.

Det visade sig att den nyanlände, beniga stackars hästen var ett arv från en god vän till Ken. Ken visste inte vad han skulle göra med honom. Hna var inget att behålla, den saken var säker. Han fick bli mitt lilla projekt vid sidan om jobbet, och om vi lyckades få rätt på honom kanske han kunde säljas på höstauktionen. Vi visste inte vad han hette, inte hur gammal han var, inte om han gått löp, ingenting. Han var ett blankskrivet blad. Men en häst måste ha ett namn. De andra på gården började kalla honom Blackie, men det passade inte honom. Dessutom hade vi redan en annan häst på gården som kallades så. Det va då vi upptäckte fladdermusen i hans box. En liten benig fladdermusunge. Tydligen hade den trillat ur boet som tydligen var rakt ovanför boxen. Fladdermusen och hästen var så lika men ändå så olika. Borttappade. Ensamma på en ny, främmande plats. Samma färg och lika beniga. Namnet var självskrivet. Han fick kallas för Batman.

Batman. Vilken fruktansvärt vilsen varelse. Jag har ingen aning om vad som hänt honom innan han kom till oss, och jagvill nog inte veta det heller. Han var tvungen att ha en grimma på sig i boxen med ett 30cm långt grimskaft hängandes från det för att man skulle lyckas fånga honom. Så fort man gick in i boxen kastade han sig hysteriskt mot motsatta väggen och skakade som ett asplöv med uppspärrade näsborrar och vettskrämda ögon. Efter flera veckors slit med att lyckas fånga honom i boxen, klappa honom, borsta honom, så kom nästa problem. Tränset. Det var helt omöjligt att komma i närheten av hans öron. Jag fick dela tränset och lägga nackstycket vid hans manke och försiktigt föra det upp mot öronen på den hysteriskt rädda hästen. Jag började undra om man någonsin skulle lyckas få honom att lita på människor igen.

Jag kämpade med att vinna Batmans förtroende dag ut och dag in i flera månader när plötsligt vändningen kom. Min farmor gick bort, jag var förtvivlad. När jag fick veta det sprang jag ut i regnet och satte mig i Batmans box. Jag vet verkligen inte varför jag gjorde det. Det var mina ben som bar mig dit, helt utan påverkan av förståndet. För en förståndig människa hade inte satt sig i halmen hos en häst som ingen kunde hantera. Jag satt där i flera timmar och grät, regnet forsade ner utanför, Batman stod upptryckt mot ena väggen... vilken sorglig syn. Plötsligt kände jag en varm andedräckt i nacken, sedan en len mule som buffade på mig. Plötsligt lade sig Batman ner i halmen, med huvudet i mitt knä. Kan ni förstå! Sånt händer inte på riktigt, bara i Min Häst-serier... Det var magiskt. Helt magiskt och jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Aldrig någonsin.

Väl hemma blev jag utskrattad av de flesta som idiotförklarade mig för att ha asat hem en slaktfärdig häst. Men skenet bedrar. Jag lade ner själ och hjärta och det gav resultat. Batman kom till mig i november 2005. 2008 började vi hoppträna och sommaren 2008 började vi tävla. Han startade 14 starter och blev placerad i 8 av dem. Dessutom blev han 3a i TeamChasing SM på Falsterbo Horseshow. Innan Josefine tog över honom hade han placerat sig i 110. Han är en fantastik häst som varit med om många saker, många som jag inte vet något om, men han har ett hjärta av guld och för mig är han hela min värld.

Zamona xx - fullblod född 2001 e: Zaffaran xx - Strong Gale xx

Zamona är min dröm som gått i uppfyllse. Hon är allt jag någonsin velat ha i en häst, och lite till. Hon kommer på en välförtjänt andraplats efter Batman, och ingen kan ju konkurrera med honom... Hon är vacker som en sommardag. När hon rör sig dansar älvorna och hon trollbinder en på ett sätt bara hon kan göra. Hon är en ikon för allt det vackra som finns i vår värld, och när jag ser henne glömmer jag för en stund allt det gråa, tråkiga och sorgliga som ständigt knackar på dörren.

Även Zamona är en bekantskap från Irland och även hon träffade jag när jag åkte dit första gången. Då var hon 4 år gammal och i full löpkondition. Hon och hennes syster var några av de stora stjärnorna på gården. Som gröngöling dröjde det ett tag innan jag fick rida någon av dem, och när den dagen kom var det minst sagt spännande. Jag tror jag fick rida Zenaide först, hon var en riktig racingmachine. Hon pullade så jag fick blödande sår i händerna och hon var helt fokuserad på sitt jobb, att vinna! När man sen hoppade upp på Zamona var skillnaden brutal. Zamona hade inte den staminan som hennes syster, hon kändes osäker och instabil. Det kändes som hon skulle flyga i luften vilken sekund som helst. Och det gjorde hon. Jag har aldrig suttit på en häst som bockade som hon! ½ varv runt galoppbanan, sen kunde jag inte sitta kvar utan fick käka grus. Zamona fortsatte gladeligen bocka ett halvt varv till... Hon hade dessutom ett jävla humör, och plötsligt bestämde hon sig för att hon minsann inte skulle ta ett steg till, och frös fast i backen. Det kvittade vad man gjorde i det läget, hon rörde sig inte ur fläcken, inte förren hon kastade sig hejdlöst åt något håll utan att ha någon uppfattning om vad som befann sig där. Jag vet ine hur många gånger man väntade på att hon skulle kasta sig in i railen, men det hände som tur var aldrig.

Zamona trivdes allra bäst när hon blev riden i ridhuset, helst skulle matte Lolo rida henne, då dansade hon! Hon ville inte va galopphäst, hon ville bli ridhäst, det visade hon tydligt när det var dags för löp. Hon var snabb som vinden, troligen snabbare än sin syster om man bara fick henne att springa. Men det va just det som var problemet. Hon ville inte. Var banan dessutom för tung kunde man lika gärna packa ihop och åka hem. Hon ville inte springa, och hon kämpade inte. Samanlagt blev det 14 starter, de flesta över hinder. Inga vinster och 2st 3:e platser som bästa resultat. Sista löpet gick hon i maj 2008, då vägrade hon ens starta, sedan blev det vila.

Hösten 2008 började jag fundera på att köpa en häst till. Jag var mest intresserad av ett gammalt avelssto som jag kunde få för en billig peng och ta föl på för skojs skull. Jag ringde Ken och frågade om han visste någon som hade en sådan häst som jag kunde få köpa. Helst ville jag den skulle va släkt med hans hästar på något vis då de naturligtvis ligger mig varmt om hjärtat. Han bad om att få återkomma. Det dröjde ett par veckor sedan ringde han och frågade om jag var intresserad av att köpa Emelies Pearl xx e: Accordion xx u: Butlerstown xx eu: Bulldozer xx, en av hans hästar som jag ridit många år. Jag blev överlycklig! Pearl är en fantastiskt fin häst och hennes farfar är den världsberömda hingsten Sadler's Wells xx som är en av världens mest eftertraktade hingstar. Vi bestämde att jag skule åka över och hälsa på och provrida henne och några andra hästar som kunde vara intressanta. Sagt och gjort. I mars 2009 åkte jag och Mor över till Irland. Väl där frågade Lolo mig om jag verkligen var säker på att jag ville ha Pearl och jag sa att det var jag men jag kunde titta på några andra om hon ville det. Det var då hon frågade om jag ville ha Zamona. Jag trodde först hon skojjade. Visst, Zamona hade inte presterat något vidare på banan, men hennes avelsvärde var högt och hon var värd betydligt mer än Pearl. Men Lolo menade allvar. Jag tänkte att jag aldrig skulle ha råd att lösa Zamona, men visst, jag kunde provrida henne. Jag hann inte mycket mer än hoppa upp så hade Mor bestämt sig. Jag skulle ha Zamona. Punkt slut. Och så blev det.


Jag tror hon kom någon gång i April. Hon åkte lastbil via England-Frankrike och vidare genom Europa upp till Danmark och slutligen till Sverige, hon mellanlandade bland annat hos Paul Schokemöhle. Jag hade bestämt med de som körde henne att de skulle ringa när de körde in i Danmark så jag hann köra och hämta transporten och så, och de ringde, men inte när de va i Danmark, utan när de kommit över bron till Sverige! PANIK! Jag fick be dem vänta på McDonalds Fosie utanför Malmö, sedan rusa till tjejen jag skulle låna transporten av och hämta den. Problem uppstod direkt. Hon hade kört möbler dagen innan och plocket ut mellanväggen, och nu var de inte hemma. Ni som har en Star Trailer vet hur lätt det är att sätta i mellanväggen själv, speciellt när man är stressad.... Men jag fick i den och körde med ilfart till Malmö. Och där, på McDonalds, hämtade jag min nya häst.


Väl hemma tog det ett tag innan hon acklimatiserat sig och hon fick vila ett par dagar innan jag började rida henne. Hon hade ju vilat sedan sommaren 2008 så det fanns lite att jobba med. Hon va dessutom jättepigg av allt kraftfoder som vi proppade i henne. Men hon var och är fortfarande en dröm att rida. Jag tror verkligen hon har potential, och vi har utvecklats mycket redan detta första året. Hon har startat en del unghästklasser i hoppning och varit felfri i nästan alla. Hon har gått en Lc:2 över förväntan och hon har börjat på sin terränträning.