Så var tävlings-säsongen över

Ja, nu har ett helt år gått sedan CCs skada. Nu är vi inne i en enorm uppbyggnadsfas, eller ja, ombyggnadsfas kan man väl kalla det, både han och jag ska anpassa oss efter de premisser vi nu kommer leva efter, han rent fysiskt, och jag psykiskt, för jag måste börja puscha honom nu, jag måste börja kräva lite samling och att han använder de där långa bakbenen nu, och det är jobbigt för mig. Jag sitter hela tiden och oroar mig. Jag kan sitta och galoppera i skogen och få för mig att han bara ska rasa ihop för att bäckenet går i tusen bitar, och jag drömer mardrömmar om det. Det är jättejobbigt. Jag har pratat med Staffan massa gånger, och åkt på hur många återbesök som helst, och Staffan konstaterar att det inte finns någon sannolikhet att han skulle få problem av själva frakturen, utan det sitter i mitt huvud. Jag har till och med fått för mig att det kanske gör ont när CC bajsar, och har låtit honom stanna och bajsa när och var som helst. Det gör såklart inte ont, men jag får för mig saker. Tur att Staffan står ut med mig. CC å sin sida utnyttjar ju alla mina hjärnspöken till max, vilket ju gör att han kommer undan med en massa jobb, och det är såklart destruktivt. Jag måste få bukt med det här och försöka tänka att det är en frisk häst jag rider på. Han är ju friskförklarad. Nu ska han bara stärkas.... Jag har haft en väldigt tuff tid de senaste åren, och har fått diagnosen PTSD (posttraumatiskt stresssyndrom), jag kämpar verkligen med mig själv för att vinna kampen över min hjärna, men det är inte lätt alla gånger. Ibland bryter jag ihop och ibland fungerar inte hjärnan mer. Sist jag tävlade CC till exempel glömde jag banan för första gången i mitt liv. Det har aldrig hänt förut, men hjärnan stänger liksom av. Det är inte bara CCs olycka som ligger bakom utan det är alla samlade händelser under de senaste åren, min mors sjukdom och så den återkommande oturen med hästarna som varit enormt påfrestande, jag lever i en konstant oro över dem, och kan inte hålla fokus. 
 
Nog om det. Hade inte tänkt berätta det där ärligt talat, det ligger väl en sorts skam över det, att man inte är stark nog att rida ut stormen på något sätt, jag vet inte. 
 
 
 
Det är fantastiskt kul att CC är tillbaka i alla fall. Han och Itzy följde ju båda med till Tingsryd Grand Prix, fantastiskt härlig tävlingshelg med mina goda vänner Anna och Johanna med familj. Alltid så himla roligt och jag är så glad att jag har deras stöd. CC tävlade 100+100+110, första dagen hade han två ner, andra dagen hade han ett ner för då var han helt sjövild, och sista dagen var han felfri och kändes jättefin! Itzy är en sån superstar, hon förtjänar verkligen sååå mycket mer tid i rampljuset än vad hon fått. Hon bor borta på sitt första meeting och gör det så bra! Cool och avslappnad och inte det minsta bekymrad. Hon fick gå 100+100, ochdet var även hennes tävlingsdebut i 100cm! Regional en meter dessutom med 9 hinder och 10 språng båda dagarna. Piloten hade ett ner första dagen, samma hinder som CC  rev, och andra dagen var hon felfri. Sån stjärna! Älskar den hästen!
 
 
 
Nästa tävling efter Tingsryd var Grevlunda, CC gick 110 och fick tre ner, men känslan var jättebra, ibland är känslan bättre än resultatet. Andra dagen gick han 120 och hade två ner, men det var inga stora fadäser utan han hoppade jättefint, sista rivningen var mitt fel, jag hade tänkt rida en större väg ut till spåret men där skrittade en häst, och då fick jag rida innanför hästen (CC är ju så möteskygg mellan varven så fick rida ganska mycket innanför) och tappade distansen och kom lite nära. No big deal. Itzy gick sin första 100-klass inomhus och var tokspänd, framhoppningen var ute och det blev lite svårt för henne att komma in i ett ridhus, men ändå bara kör hon! Hon hoppade jättefint men på sista linjen stod hon emot väldigt och där skulle jag varit snabbare i tanken och lagt in ett extra geloppsprång till sista, nu hoppade hon istället av lite för tidigt och hade inte en chans att nå över eftersom hon var så spänd, jag hade så dåligt samvete att jag inte stöttade henne bättre där, men var verkligen så himla nöjd med henne. 
 
 
 
Itzy fick åka till Skabersjö och tävla ytterligare en 100-klass och hade två ner där, återigen var det på ryttarens konto. Det händer verkligen grejer med Itzy varje ridpass, hon vill så gärna utvecklas och det är så sjukt häftigt! Hon var lite spänd och vi fick ett spänt språng på första, jag var lite kvar i det gamla när hon då får väldigt kort galopp, men hon släppte liksom till lite i ryggen vilket gjorde sprången längre än vad jag förväntat mig, så vi kommer nära på tvåan och eftersom lite spänning är kvar så når hon inte över och river bakbommen, fam till trean tänkte jag då att jag behövde driva för att nå fram, men det behövde jag verkligen inte längre, utan hon tog tag i det på ett jättefint sätt och så kom vi för nära igen, här någonstans började jag liksom vakna till liv och inse vad jag höll på med, och började rida, och sen hoppade hon resten utav banan superfint! Bättre än någonsin förut! Jag sken som en sol när vi red ut. 
 
 
 
Sista starten för fröken Itzy var förra helgen i Flyinge där hon fick gå en 90cm eftersom jag inte hann vänta till 100-klassen, och den lekte hon ju runt plättlätt och var felfri. Nu ska hon få lite välförtjänt vila, sen får vi kämpa igång igen, börja samla ihop paketet och få lite mer aktivitet i hennes bakben. Femårsäsongen är tuff och då behöver hon vara mer på bakdelen. 
 
 
 
Dessförinnan åkta jag och CC på meeting i Karlshamn, något jag sett fram emot enormt mycket. Första dagen får jag som sagt hjärnsläpp och hoppar fel hinder. Istället för att hoppa hinder nummer nio så hopar jag hinder nummer tio baklänges... Jag blev så chockad, och besviken på mig själv. Men men, inte mycket att göra åt det. Dag två var jag revanschsugen, men då lyckas jag trilla av i kombinationen.CC spände till lite när vi red förbi utgången, vi kom bra in i, det var oxer-ett språng-räcke, men lite långt (flera fick problem här, även i 130cm som reds över samma bana) så vi nådde omöjligt fram till B-hindret och jag fick käka grus, Det kändes inte alls kul. Jag slog mig lite, men mest var det sjäklvförtroendet som fick sig en törn, och hjärnspökena började ta över, jag började tänka att han hade ont, att jag hade sabbat honom, att jag skulle få avliva honom för jag pressat honom så något gått sönder, vilket gjorde att jag fick otrolig ångest. Jag minns inte så mycket mer av den dagen kan jag erkänna. Dag tre skulle vi debutera 125, men jag stök mig. När sedan morgondagen grydde, och jag tittat på flera 145-klasser och diskuterat lite med mina kära vänner, så bestämde jag mig för att rida ändå, jag ville inte låta hjärnspökena vinna. CC kändes superfin på framhoppningen och jag kände mig självsäker. Jag hade sagt att jag eventuellt bara skulle hoppa fram, men det kändes så bra så jag bestämde mig för att gå in på banan ändå. CC hoppade jättefint på hinder nr 1, men till tvåan, där jag sagt till mig själv en miljard gånger att jag bara skulle hålla galoppen och låta hindret komma till mig, där tapapde jag det och bromsade, och bromsde, så CC kunde inte hoppa utan vi bowlade iväg hela hindret. När de byggt upp det igen så hoppade han fint, men hindret efter var samma kombination som sist, fast på en annan plats, men jag fick inte kontroll på hjärnspökena och bromsade där med, det gick såklart inte utan fick ett stopp på B-hindret igen. Hoppade ettan och det gjorde han jättefint. Verkligen ingen bra helg tävlingsmässigt, men jag får försöka se det som en lärdom. Jag vet vad jag gjorde tokigt. 
 
 
 
 
 
Där och då bestämde jag mig för att CC inte skulle tävla mer i år, istället ska vi träna och bygga upp hans kropp och mitt självförtroende. Jag hade sedan tidigare anmält mig till en hoppkurs med Ragnar Bengtsson helgen efter och det var verkligen vad vi behövde. Jag fick så himla mycket ut av träningen, och CC fick så mycket beröm, Ragnar tyckte han var jättefin, jag blev stolt som en tupp. Nu ska Ragnar förhoppningsvis hjälpa mig och CC att hitta värdefulla tips och övningar för att både han och jag ska bli starkare och bättre till nästa säsong. Det blir en vinter med mycket träning helt enkelt, för både CC och Itzy. Tänk att jag har två så fina hästar att rida, och tänk att de båda är mina, och att jag själv fött upp dem! Ibland behöver jag nypa mig i armen för att förstå att det är sant. 
 
 
 
 
Alla har en inre kamp. Och vi har alltid ett val att göra. Jag har valt att inte ge upp, jag ska vinna över mina hjärnspöken, och jag ska fortsätta kämpa för att bli så bra jag bara kan. Its our choices that define who we are, far more than our abilities. 
 
 
 

He's back!

Min älskade häst, min bästa vän i hela världen, han är tillbaka! 
Igår red vi vår första tävling ihop efter bäckenfrakturen, bara 90cm på hemmaklubben, men han tyckte det var sååå kul! Han var ganska vild, började med att få sadeltvång på parkeringen, och sedan for han omkring som en vettvilling på framridningen, men han var så himla taggad så det är inte konstigt. Han kändes jättefin och hoppade felfritt, tårarna rann när jag red ut från banan. Lyckotårar. Så mycket jag gråtit för den här hästen, men nu var det av lycka! 
 
 
 
 
Lyckotårar! 
 
Itzy fick oxå hoppa, 80cm, och hon skötte sig fint men blev lite rädd för fladdrande reklambanderoller (det blåste väldigt mycket) vilket gjorde att jag tappade ett halvt galoppsprång och kom på en mittimellandistans, Itzy hoppade av tidigt, och väldigt spänt eftersom hon var lite rädd, och nådde inte över oxern utan rev bakbommen. Duktigt ändå av henne att hoppa, fina lilla tjejen. Dessutom var det första gången jag körde Itzy och CC ihop, men det gick superfint! De uppförde sig väldigt bra. CC gnäggade lite när vi tog ut Itzy, men Itzy var stencool även när hon var själv i släpet. Duktiga! Stort tack till Jannie och mina föräldrar för hjälpen med lastning och hästpassning osv! 
 
Bästa groomarna! Jannie och älskade far!
 
Itzy flyger
 
Fina bakben har hon oxå! 
 
Katten fick oxå komma ut och hoppa lite, men hon hade ingen bra dag på jobbet, att hoppa längs med publiken är väldigt svårt med henne eftersom hon blir väldigt spänd. Denna gången stod kombinationen vid publiken, och jag lyckades inte ens gå fram och visa henne hindren för hon gick inte i närheten. Tänkte chansa då hon var jättefin i klassen innan och hoppades att spänningen skulle släppa efter ett par språng, och hon hoppade 1-3 jättefint, men fick stopp på kombinationen långt innan vi ens kom fram till första hindret. Lykades dock rida igenom kombinationen och visa henne den, och då vågade hon hoppa A hindret men stannade på B, och då valde jag att hoppa ettan och utgå. Träna mer helt enkelt! Förra tävlingen, på Ribban, var hon jättefin, även om det även där var svårt med att hopa längs med publiken. 
 
Katten i Malmö
 
Otto växer så det knakar och är i en väldigt ofördelaktig fas just nu, så fölvisning är inte att tänka på. Däremot är det kul att Karmels föl går så bra på visningarna! Ska bli kul att se hur Harleys föl kommer se ut. Både Harley och Zamona är dräktiga på 90 dygn! Bara 9 månaders väntan kvar nu! 
 
Söta lille Otto
 

Long time so see

Jag har fått bannor för att jag inte skrivit på länge, jag får ursäkta mig med att jag jobbat som en idiot på sistone, viket resulterat i att jag fått världens mansförkylning nu, med feber, som däckat mig totalt. Riktigt tråkigt. 
 
Det största som hänt sedan sist är helt klart att min älskade gråa prins är helt U.A. på senaste återbesöket! Så stort, och så härligt att få beröm för jobbet jag lagt ner för att ge honom bästa förutsättningar att komma tillbaka. Han har till och med fått börja hoppa, och innan nästa återbeök, som ska ske om ca 1,5 månad, ville Staffan att han skulle ha tävlat. Vi börjar såklart smått, men förhoppningen finns att han ska kunna komma tillbaka fullt ut! 
 
Första gången CC hoppar efter skadan 
 
Nu har han hoppat ett och annat riktigt hinder oxå
 
Han har även fått börja vänja sig vid att gå i normal hage igen
 
Itzy har oxå fått komma hem från betet och har satts igång så smått, dock verkar hon ha fått bekymmer med sina tänder igen, så hon ska till kliniken på fredag och få det uppkollat. Tills dess är det ridning på lång tygel som gäller, men det är inte hela världen, hon får motion åtminstone. Jag var inne med henne till Staffan och röntgade ett väldigt fult överben hon fått, men det var inga konstigheter så det var bara att rida. Skönt.
 
Itzy har fått komma hem
 
 
 
Otto och Monkan går på bete tillsammans med Karins och Carolines sto och föl, Monkan ska kollan på 90 dygn i veckan som kommer. Planen var att jag skulle kolla henne imorgon, men eftersom jag är halvt döende så får jag kanske flytta fram det något. Harley ska oxå kollan på 90 dygn. Hennes bror har förresten debuterat 160 nu, han rids av David Will som ju red Mic Mac nu efter Angelica. Kompetent häst i kompetenta händer, och jag får nästan lite prestationsångest över att ha en så fin häst som Harley i stallet. Sätter ju lite press på en som ryttare, tur hon är dräktig så jag kan skjuta det problemet framför mig. Karmels första föl har ju visats på fölmönstring i mälardalen och med den äran får man väl säga! Tre visade föl och de placerade ig som 1,2 och 4! Får lite flashbacks från när jag använde Algot och folk sa att jag kanske skulle valt någon annan hingst, och sen visades hans första årgång på precis samma sätt! Håll tummarna för att allt går vägen och att jag får ett Karmel-Harley-föl nästa år! Ett föl med Diamant de Semily, Quick Star, Quidam de Revel, Heartbreaker, Carthago, Corofino och Ramiro i stamtavlan går ju icke av för hackor om man säger så! 
 
 
Otto och hans nya vän Bill 
 
Jag tävlar ju Martinas och Hampus häst Sea Cat Ceger, hon går från klarhet till klarhet, och har nu varit iväg och tävlat på bortaplan för första gången. Lite spänt men hon skötte det över förväntan. Fick ett stopp i första klassen men hoppade felfritt i andra, och det är jag väldigt nöjd med, det var över förväntan till och med på en så grön häst, fantastiskt temperament när hon trotts att hon är spänd kan fokusera så på hoppningen. Nästa start blir på onsdag, i Malmö. Får se om det går lika bra då eller om det är nu bakslaget kommer. Lite nervöst är det att tävla någon annans häst, det finns ju ägare och uppfödare som är förväntansfulla och man vill ju inte göra någon besviken. 
 
 
 
 
Just det, det har ju varit Falsterbo oxå, men det var inte många timmar jag var där i år tyvärr, jobbade hela veckan utom på torsdagen, vilket var tur för då var jag bjuden på mingel i VIP-loungen av Lövsta via satsningen Lövsta Star. 42 ston är uttagna, varav 15 är hoppston. Är ganska kul att få vara en del va det hela och det ska bli spännande att se vad mer som väntar i framtiden. Tack så mycket Lövsta för väldigt trevlig pratstund! 
 
Nu ska jag fortsätta med det jag gjort de senaste dygnen, recovery in bed. Riktigt tråkigt men riktigt nödvändigt. 
Ta hand om er så ska jag försöka bli lite bättre på att uppdatera i framtiden! Om abstinensen blir för stor så följ mig på instagram, jolisporthorses, där postar jag lite oftare.