Joli Sporthorses

Och inte är det för att jag fallit huvudstupa för RGB även om han är en otroligt skicklig ryttare, nej, som vanligt är det min fantastiska häst som gör mig knäsvag! 

 

Jag var inte alls pepp på att rida idag, gick upp halv sex för att hinna mocka och fixa maten till hästarna innan vi skulle köra 8.30, vi satt på clinicen till kl 16 och då var man rätt trött efter all korvstoppning kan jag säga. Det var mörkt och ruggigt ute och jag var inte alls sugen på att bråka med min mupp-häst idag igen. Men jag tog mig själv i kragen. Vill man komma någonstans kan man inte ligga på soffan. Work hard, play hard. Det var bara att ta min mörkrädda häst och patrullera iväg till ridhuset. 

 

Vi fick sällskap av inte mindre än tre andra ekipage i ridhuset, vilket vanligtvis brukar göra mer skada än nytta på tant Zamona om man säger så, men hör och häpna! Tanten skötte sig sååå himla bra! Lite spänd var hon, och lite ivrig, men hon flippade inte ut en enda gång! 

 

Jag började trava henne direkt på helt långa tyglar, så att hon skulle vara lång och låg och själv söka kontakt med bettet. Det gjorde hon natuligtvis inte, så jag fick smygkorta tyglarna lite i taget samtidigt som jag ökade och minskade steglängden helt med sitsen. Tillslut hade jag liiiiite liiiite kontakt med hennes mun och då tog vi en skrittpaus. Återigen satte jag igång henne på helt långa tyglar och kortade upp dem steg för steg och nu kunde jag börja rida lite mer ordentligt på henne. Bytade varv, gjorde tempoväxlingar, öppna, skänkelvikning, och sen skrittpaus igen med bakdelsvändningar helt från sitsen på långa tyglar. Travade igång en tredje gång och gjorde samma saker, bytade varv ofta, bad henne länge och korta sig, lite sidvärtsrörelser, sen var jag nöjd. Ingen galopp alls, jag lämnar det ett tag och så kör vi det enbart på töm tills hon coolat ner sig lite i huvudet.

 

Sån härlig känsla att äntligen kunna komma till ridning på henne! Åh jag älskar min häst så ofantligt mycket, jag älskar henne även de dagar hon är en mupp, men dagar som denna är jag så förbannat kär i henne så jag finner inte ens ord för det! Jag önskar så att jag hade kunnat förmedla känslan, att kunna kontrollera det här explosiva paketet och få det att samarbeta. Att lyckas få den här extremt svåra individen att lyssna, tänka framåt, känna musklerna jobba, känna kapaciteten. Det är så sjuuuukt häftigt! Jag har ridit hästar på absoluta elitnivå i både hoppning, fälttävlan och dressyr, och jag kan säga att det här är en världsklasshäst, utan minsta tvivel, om hon bara hade varit ridbar... Jag skulle så gärna vilja sätta upp er allihop på henne så ni hade fått känna på henne, men tyvärr går det inte, ingen har lyckats rida henne utom jag, det är så frustrerande! Jag vill att hela världen ska få känna på vilken fantastisk häst som döljer sig där inne, men det går inte. Hon vägrar göra det för någon annan. Förstår ni hur frustrerande det är?? Jag blir tokig!!

 

Ni får helt enkelt förska få en bild av hur det känns istället. 

 

Zamona är den där vilda, vackra, svårridna hästen vi alla drömt om som barn. Den där som bara du kan rida. Nu är det mest frustrerande kan jag säga. En jäkligt korkad dröm om du frågar mig. Det häftigaste i världen är att en annan ryttare sätter sig på din häst och säger "det här är en häst i särklass". Det går inte om ingen annan kan rida henne. Det är sååå många gånger jag tänkt att hon borde varit hos en skickligare ryttare, som hade kunnat visa vad hon går för, men sen igen, vem skulle det vara? Hon litar bara på mig... Och hon visar det bara när hon känner för det. Hästskrälle! 

 

Jag har aldrig förstått det här med att ha en häst som är het och svårriden. Jag vet folk som vill få sina hästar att framstå så. De sätter på en massa fräck utrustning och försöker få hästen att se svår ut. De tror förmodligen det är någon form av prestige i att ha en svårriden häst. Det är ingen prestige alls. Det visar snarare på dina brister som ryttare än din skicklighet. En duktig ryttare gör hästen så pass ridbar att alla kan rida den, utan en massa märkliga martingals och skarpa bett. En skicklig ryttare kan rida alla hästar på vanligt tränsbett, som Roffe gjorde idag, eller ännu hellre, utan både sadel och träns. Jag är inte så skicklig. Att Zamona är så oridbar visar på mina brister som ryttare. Visst, jag fick Batman, Lina och Diesel ridbara när ingen gjorde det. Jag fick dem att gå genom eld och vatten för mig, lita på mig, men jag har inte kommit dit med Zamona. Hon är mitt mandomsprov. Den svåraste hästen jag ridit. Svårare än Beckham som ansågs vara omöjlig av hela dressyrsverige, utom för Marina som får honom att dansa. Svårare än Luron som står på bakbenen mer än han går på alla fyra och ändå lyder Annas minsta vink när hon rider världscupen i fälttävlan, Svårare än Very Easy som är så känslig att minsta obalans från ryttaren får honom att fara i luften, men ändå kan gå in och göra en klockren runda i Falsterbo. Hon är svårare än alla dem. Men hon är mitt allt. Och jag kommer forstätta kämpa. Jag kommer inte ge upp. 

 

Hon och hennes avkommor, de är hela min värld. Mitt allt. Mitt liv. och jag älskar dem av hela mitt hjärta.