En kanondag helt enkelt!
Igår skulle egentligen malin hopptränat Lina men hon fick förhinder, och jag skulle egentligen inte rida alls, men när jag kom hem red Marie runt i hagen, hade satt upp en liten mini-studs-serie, och jag blev så sugen så jag kunde inte låta bli! In med Lina (som var en kossa och inte ville bli fångad i hagen…) och gjorde i ordning henne snabbt som ögat. Hon var riktigt fin under ridpasset iaf, vilket uppvägde för ”kossigheten” tidigare. Blev inget långt ridpass, ca 45 min, men det fick minsann duga!
Av någon anledning stirrade Z upp sig som fan i hagen medan jag tog in Lina efter ridningen. När jag kom ut och skulle hämta henne hade hon sprungit så hon va helt andfådd och svettig… Jag blev ju såklart supernervös! Men bebis verkade må bra i magen. Får försöka intala mig att i det vilda springer nog dräktiga ston minst en gång om dagen, så jag tror Z överlever det hela, och bebis också. Fick iaf skritta henne för hand i 20 min så andningen och pulsen gick ner. Hon är ju inte alls i form för sådana övningar! Förstår hon inte det? I vanliga fall hade hon inte blivit andfådd alls, och hade hon blivit det hade andningen gått ner direkt. Men nu har hon ju gått på lågfart sedan i december, dessutom är hon högdräktig, då orkar man inte, så är det ju bara.
Efter strapatserna i stallet var det middag hos Karolina från gamla stallet som stod på schemat. Hon, jag och Caroline. De tre musketörerna. De enda vettiga människorna i världen. Vi ältade världens (läs hästvärldens) väl och ve. Pratade minnen, vilket både till många skratt. Zamonas tvivelaktiga nerver var på tapeten, men nog hade jag också blivit vettskrämd av ett gäng galna tävlingscyklister… Beklagade oss över folk, hästar, samhället i stort, internet, arbete… Listan kan göras lång. Hyllas bör Karolinas otroligt goda röror till de bakade potatisarna! En toppenkväll med andra ord, och jag saknar mina gamla stall-damer måste jag säga!
På det hela taget var det en kanondag!
Söt åsna!