Joli Sporthorses

Ja, nu har ett helt år gått sedan CCs skada. Nu är vi inne i en enorm uppbyggnadsfas, eller ja, ombyggnadsfas kan man väl kalla det, både han och jag ska anpassa oss efter de premisser vi nu kommer leva efter, han rent fysiskt, och jag psykiskt, för jag måste börja puscha honom nu, jag måste börja kräva lite samling och att han använder de där långa bakbenen nu, och det är jobbigt för mig. Jag sitter hela tiden och oroar mig. Jag kan sitta och galoppera i skogen och få för mig att han bara ska rasa ihop för att bäckenet går i tusen bitar, och jag drömer mardrömmar om det. Det är jättejobbigt. Jag har pratat med Staffan massa gånger, och åkt på hur många återbesök som helst, och Staffan konstaterar att det inte finns någon sannolikhet att han skulle få problem av själva frakturen, utan det sitter i mitt huvud. Jag har till och med fått för mig att det kanske gör ont när CC bajsar, och har låtit honom stanna och bajsa när och var som helst. Det gör såklart inte ont, men jag får för mig saker. Tur att Staffan står ut med mig. CC å sin sida utnyttjar ju alla mina hjärnspöken till max, vilket ju gör att han kommer undan med en massa jobb, och det är såklart destruktivt. Jag måste få bukt med det här och försöka tänka att det är en frisk häst jag rider på. Han är ju friskförklarad. Nu ska han bara stärkas.... Jag har haft en väldigt tuff tid de senaste åren, och har fått diagnosen PTSD (posttraumatiskt stresssyndrom), jag kämpar verkligen med mig själv för att vinna kampen över min hjärna, men det är inte lätt alla gånger. Ibland bryter jag ihop och ibland fungerar inte hjärnan mer. Sist jag tävlade CC till exempel glömde jag banan för första gången i mitt liv. Det har aldrig hänt förut, men hjärnan stänger liksom av. Det är inte bara CCs olycka som ligger bakom utan det är alla samlade händelser under de senaste åren, min mors sjukdom och så den återkommande oturen med hästarna som varit enormt påfrestande, jag lever i en konstant oro över dem, och kan inte hålla fokus. 

 

Nog om det. Hade inte tänkt berätta det där ärligt talat, det ligger väl en sorts skam över det, att man inte är stark nog att rida ut stormen på något sätt, jag vet inte. 

 

 

Det är fantastiskt kul att CC är tillbaka i alla fall. Han och Itzy följde ju båda med till Tingsryd Grand Prix, fantastiskt härlig tävlingshelg med mina goda vänner Anna och Johanna med familj. Alltid så himla roligt och jag är så glad att jag har deras stöd. CC tävlade 100+100+110, första dagen hade han två ner, andra dagen hade han ett ner för då var han helt sjövild, och sista dagen var han felfri och kändes jättefin! Itzy är en sån superstar, hon förtjänar verkligen sååå mycket mer tid i rampljuset än vad hon fått. Hon bor borta på sitt första meeting och gör det så bra! Cool och avslappnad och inte det minsta bekymrad. Hon fick gå 100+100, ochdet var även hennes tävlingsdebut i 100cm! Regional en meter dessutom med 9 hinder och 10 språng båda dagarna. Piloten hade ett ner första dagen, samma hinder som CC  rev, och andra dagen var hon felfri. Sån stjärna! Älskar den hästen!

 

 

Nästa tävling efter Tingsryd var Grevlunda, CC gick 110 och fick tre ner, men känslan var jättebra, ibland är känslan bättre än resultatet. Andra dagen gick han 120 och hade två ner, men det var inga stora fadäser utan han hoppade jättefint, sista rivningen var mitt fel, jag hade tänkt rida en större väg ut till spåret men där skrittade en häst, och då fick jag rida innanför hästen (CC är ju så möteskygg mellan varven så fick rida ganska mycket innanför) och tappade distansen och kom lite nära. No big deal. Itzy gick sin första 100-klass inomhus och var tokspänd, framhoppningen var ute och det blev lite svårt för henne att komma in i ett ridhus, men ändå bara kör hon! Hon hoppade jättefint men på sista linjen stod hon emot väldigt och där skulle jag varit snabbare i tanken och lagt in ett extra geloppsprång till sista, nu hoppade hon istället av lite för tidigt och hade inte en chans att nå över eftersom hon var så spänd, jag hade så dåligt samvete att jag inte stöttade henne bättre där, men var verkligen så himla nöjd med henne. 

 

 

Itzy fick åka till Skabersjö och tävla ytterligare en 100-klass och hade två ner där, återigen var det på ryttarens konto. Det händer verkligen grejer med Itzy varje ridpass, hon vill så gärna utvecklas och det är så sjukt häftigt! Hon var lite spänd och vi fick ett spänt språng på första, jag var lite kvar i det gamla när hon då får väldigt kort galopp, men hon släppte liksom till lite i ryggen vilket gjorde sprången längre än vad jag förväntat mig, så vi kommer nära på tvåan och eftersom lite spänning är kvar så når hon inte över och river bakbommen, fam till trean tänkte jag då att jag behövde driva för att nå fram, men det behövde jag verkligen inte längre, utan hon tog tag i det på ett jättefint sätt och så kom vi för nära igen, här någonstans började jag liksom vakna till liv och inse vad jag höll på med, och började rida, och sen hoppade hon resten utav banan superfint! Bättre än någonsin förut! Jag sken som en sol när vi red ut. 

 

 

Sista starten för fröken Itzy var förra helgen i Flyinge där hon fick gå en 90cm eftersom jag inte hann vänta till 100-klassen, och den lekte hon ju runt plättlätt och var felfri. Nu ska hon få lite välförtjänt vila, sen får vi kämpa igång igen, börja samla ihop paketet och få lite mer aktivitet i hennes bakben. Femårsäsongen är tuff och då behöver hon vara mer på bakdelen. 

 

 

Dessförinnan åkta jag och CC på meeting i Karlshamn, något jag sett fram emot enormt mycket. Första dagen får jag som sagt hjärnsläpp och hoppar fel hinder. Istället för att hoppa hinder nummer nio så hopar jag hinder nummer tio baklänges... Jag blev så chockad, och besviken på mig själv. Men men, inte mycket att göra åt det. Dag två var jag revanschsugen, men då lyckas jag trilla av i kombinationen.CC spände till lite när vi red förbi utgången, vi kom bra in i, det var oxer-ett språng-räcke, men lite långt (flera fick problem här, även i 130cm som reds över samma bana) så vi nådde omöjligt fram till B-hindret och jag fick käka grus, Det kändes inte alls kul. Jag slog mig lite, men mest var det sjäklvförtroendet som fick sig en törn, och hjärnspökena började ta över, jag började tänka att han hade ont, att jag hade sabbat honom, att jag skulle få avliva honom för jag pressat honom så något gått sönder, vilket gjorde att jag fick otrolig ångest. Jag minns inte så mycket mer av den dagen kan jag erkänna. Dag tre skulle vi debutera 125, men jag stök mig. När sedan morgondagen grydde, och jag tittat på flera 145-klasser och diskuterat lite med mina kära vänner, så bestämde jag mig för att rida ändå, jag ville inte låta hjärnspökena vinna. CC kändes superfin på framhoppningen och jag kände mig självsäker. Jag hade sagt att jag eventuellt bara skulle hoppa fram, men det kändes så bra så jag bestämde mig för att gå in på banan ändå. CC hoppade jättefint på hinder nr 1, men till tvåan, där jag sagt till mig själv en miljard gånger att jag bara skulle hålla galoppen och låta hindret komma till mig, där tapapde jag det och bromsade, och bromsde, så CC kunde inte hoppa utan vi bowlade iväg hela hindret. När de byggt upp det igen så hoppade han fint, men hindret efter var samma kombination som sist, fast på en annan plats, men jag fick inte kontroll på hjärnspökena och bromsade där med, det gick såklart inte utan fick ett stopp på B-hindret igen. Hoppade ettan och det gjorde han jättefint. Verkligen ingen bra helg tävlingsmässigt, men jag får försöka se det som en lärdom. Jag vet vad jag gjorde tokigt. 

 

 

Där och då bestämde jag mig för att CC inte skulle tävla mer i år, istället ska vi träna och bygga upp hans kropp och mitt självförtroende. Jag hade sedan tidigare anmält mig till en hoppkurs med Ragnar Bengtsson helgen efter och det var verkligen vad vi behövde. Jag fick så himla mycket ut av träningen, och CC fick så mycket beröm, Ragnar tyckte han var jättefin, jag blev stolt som en tupp. Nu ska Ragnar förhoppningsvis hjälpa mig och CC att hitta värdefulla tips och övningar för att både han och jag ska bli starkare och bättre till nästa säsong. Det blir en vinter med mycket träning helt enkelt, för både CC och Itzy. Tänk att jag har två så fina hästar att rida, och tänk att de båda är mina, och att jag själv fött upp dem! Ibland behöver jag nypa mig i armen för att förstå att det är sant. 

 

Alla har en inre kamp. Och vi har alltid ett val att göra. Jag har valt att inte ge upp, jag ska vinna över mina hjärnspöken, och jag ska fortsätta kämpa för att bli så bra jag bara kan. Its our choices that define who we are, far more than our abilities.