Long time no see

Hej kära läsare och ursäkta mig för att jag varit så dålig på att skriva! 
 
Jag har inte haft det så lätt just nu. Energin har inte funnits helt enkelt. Det här med CC har tagit otroligt hårt på mig. Dessutom har jag bytat jobb med allt vad det innebär, och jobbat dubbelt. Det har varit berg-och-dalbana privat oxå där hela familjen skakats om och dessutom har några av mina närmsta vänner gått igenom olika svårigheter som tagit hårt på mig eftersom jag sett vad de gått igenom. Ibland önskar jag att jag kunde rädda världen och bara göra allt bra, jag vill bara att alla ska få vara lyckliga och leva ett bra liv. Det är tungt när man känner sig maktlös, och hästarna som vanligtvis är min lilla oas där jag hämtar energi för att orka möta allt inte kan ge mig det jag behöver. 
 
I förra veckan åkte jag med CC till Staffan Lidbeck. Jag var ganska säker på att beskedet skulle vara negativt. Jag var beredd på att åka hem utan häst. Till både min och Staffans stora förvåning var dock CC ohalt, vilket är väldigt positivt. Vi hittade oxå frakturen efter att Staffan i princip monterat ner röntgenmaskinen i molekyler och vi experimenterade oss fram med röntgenbilderna. Vi fick det bekräftat på ultraljudet sedan. Så skönt att ha hittat vad det är som är sönder, och se att det verkligen är en fraktur. Även om det såklart är en extremt lång process innan vi vet om han blir helt bra så är det skönt att i vilket fall kunna veta i vilken ände vi ska börja rent rehabiliteringsmässigt. Hans bäcken är kraftigt deformerat, han är sänkt på vänstersidan och det kommer han alltid vara. Det kommer ta ett år innan muskler och nervbanor osv anpassat sig tll denna "missbildning" och det är därför man inte vet om han blir bra förrän om ca 1 år. Prognosen är osäker, men Staffan är "restrektivt optimistisk" eftersom CC är ohalt. Vi läste igenom alla fackliteratur vi kunde hitta om bäckenfrakturer och det finns hästar som kommit tillbaka fullt ut, det är dock tveksamt om han kanske kommer kunna gå några större klasser i framtiden. Han kanske inte ens kan hoppa, men jag ger inte upp hoppet för det, så länge han kan leva utan smärta så är jag villig att ge honom en chans. Jag får kanske köra in honom eller något, vem vet, det kanske går att rida dressyr på honom. Jag ger i vilket fall inte upp. 
 
 
 
Zamona har oxå varit sjuk. Hon lade sig ner när Caroline tog in hästarna och Caroline anade oråd direkt eftersom Zamona ogärna ligger ner alls. Jag ringde veterinär och körde ifrån jobbet. När jag kommer till stallet har det runnit vätska ur sidan på henne. Jag misstänker att något är galet med dräktigheten och ringer veterinären och beskriver vad jag ser. Veterinären befarar livmoderomvridning, och ber mig ringa Helsingborgs djursjukhus och förvarna att vi kommer in, veterinären skulle komma så fort han kunde och ge smärtstillande så jag skulle kunna trasportera henne. När veteriärerna (de kom två stycken!) kommer så får hon smärtstillande och muskelavslappnande, de undersöker rektalt och allt kändes bra med fölet, så skönt! Vi sondar henne och hon piggade på sig ganska bra. Jag körde ut och kollade till henne varannan timme i ett dygn efteråt, men hon repade sig fint. Lättnaden var enorm. Jag hade inte klarat av att förlora henne. 
 
Nu är det inte långt kvar till fölet kommer, andra april är hon beräknad. Och CC har påbörjat sin rehabilitering med 5 min promenad. Om en månad ska vi på återbesök och då ska vi vara uppe i 15 min promenad. Och snart ska jag äntligen börja rida lilla fröken itzy bitzy igen! Längtar jättemycket! Och jag vill verkligen tacka Anna och Johanna för att de låter mig komma och rida, det är bästa terapin, tack! 
 
 

Kommentera här: