Hedersinlägg - Morley Street - Oförglömlig

Morley Street, Zamonas mormors helbror, var en fuxvalack som föddes på Castletown Quarry Stud på Irland 1984 och var e: Deep Run, en enastående hingst som lämnat bland annat Dawn Run och Golden Cygnet. Morley Streets mor, High Board, härstammade från Arab Maid, vars mor var renrasig arab och stammoder till en av de mest framgångsrika stostammarna inom National Hunt-aveln. Två år efter att Morley Street föddes, kom hans helbror Granville Again till världen, som i sin tur vann Champion Hurdle 1993. Uppfödare till dem båda var Marshall Parkhill, Ken's (som jag jobbade hos) pappa.

 

Morley Street köptes ostartad som treåring av affärsmannen Michael Jackson, och hästen fick sitt namn efter en gata som låg nära hans företag. Han tränades av Toby Balding och reds för det mesta av Jimmy Frost. Morley Street var en så kallad "bleeder" och hans ytliga blodkärl hade en tendens att brista. Trotts detta var han inte bara en av de bästa hinderhästarna av sin tid, han var även en stjärna inom slätlöp. Morley Street hade en ärofull karriär, från November 1988 till December 1995, full av minnesvärda segrar, han startade 44 gånger och van 20 av dem. Bland annat vann han Champion Hurdle 1991 och Aintree Hurdle hela fyra gånger. Han blev utsedd till American Champion Steeplechase Horse vid två tillfällen, och vann Breeder’s Cup Steeplechase två gånger.

 

Morley Street började sin karriär med att vinna ett slätlöp för National Hunters på Sandown Park Racecourse den 5 november 1988. Därefter fick han starta i en rad novice-löpningar över häck, och vann på Sandown, Newbury och Ascot. Därefter skickades han till  Cheltenham Festivalen för att delta i Sun Alliance Novices' Hurdle. Han slutade fyra av de 22 startande. På Aintree en månad senare fick han sin första stora seger, när han vann över Trapper John med en och en halv längd i Mumm Prize Novices' Hurdle.

 

Säsongen 1989/1990 startades Morley Street tre gånger, vann en och kom tvåa två gånger. På Cheltenham i mars var det dags för Morley Street att försöka roffa åt sig den ärofyllda segern i Champion Hurdle. Han mötte hårt motstånd i bland annat de två tidigare vinnarna, Beech Road och See You Then, och fick nöja sig med en femteplats. Därefter följde Aintree Hurdle i april. Han tog ledningen över sista häcken och spurtade i mål med hela femton längder till tvåan.

 

Under nästföljande säsong var det tänkt att Morley Street skulle etablera sig i de lite tuffare steeplechaselöpen. Han började säsongen med att “värma upp” i ett slätlöp, där han vann storlaget över St Legervinnaren Michelozzo på Goodwood Racecourse i början på oktober. Därefter skickades han över atlanten för att delta i Breeders' Cup Steeplechase på Belmont Park, där häckarna var betydligt högre än de är i ett brittiskt häcklöp, men betydligt mindre än de i ett riktigt steeplechase-löp. Morley Street utklassade favoriten Summer Colony och vann med hela elva längder. När han återvände till England vann Morley Street  Ascot Hurdle med tre längder och en novicesteeple på Cheltenham, där han bland annat slog den framtida stjärnan Deep Sensation med sju länder. Morley Street hade där med vunnit fem raka segrar, men fick kliva av segertåget på Ascot i december, där han fick se sig slagen av Remittance Man i Noel Novices' Chase. Han hade en tendens att landa till vänster i sprången, vilket blev lite utav ett handikapp då löpningen gick i högervarv. Trotts förlusten var han favorit inför Feltham Novices' Chase på Kempton, men han var inte riktigt i form, hoppade dåligt och fick bryta efter att ett blodkärl brustit. I februari utnämndes han till American Champion Steeplechaser på Eclipse Awards.

 

Morley Street fortsatte sedan vinna, och var först över mållinjen i Berkshire Hurdle på Newbury i mars innan han startades i sitt andra  Champion Hurdle. Frost tog upp Morley Street i ledning mellan de två sista häckarna och han vann med en och en halv längd till godo före Nomadic Way. I sin sista start för säsongen vann han igen, den här gången tog han sin andra seger i Aintree Hurdle, och vann över Nomadic Way med sex längder.

 

Under sensommaren 1991 fick Morley Street gå några slätlöp, han gjorde en dålig insats i Lonsdale Stakes på York, men återhämtade sig snabbt och visade absolut toppform när han slutade tvåa med endast en nosläng bakom Great Marquess i Doncaster Cup. I oktober skickades han återigen till staterna för att gå Breeders' Cup Chase, som gick på Fair Hill Racecourse. Han gick ut som favorit och vann med nära på tio längder före Declare Your Wish och satte nytt banrekord, och insatsen gjorde att han tilldelades ytterligare ett Eclipse award. Morley Street vann ett andra Ascot Hurdle i november och fick sedan vila till februari när han startades Irish Champion Hurdle på Leopardstown Racecourse. Han fick dock se sig slagen av Chirkpar som gick på sin hemmabana. Därefter var han favorittippad i Champion Hurdle, med sin yngre bror Granville Again hack i häl. Morley Street ledde fram till de två sista häckarna, men var inte tillräckligt snabb på upploppet och slutade sexa bakom Royal Gait. Morley Street avslutade säsongen med en tredje seger i Aintree Hurdle, där han slog det irländska stoet Minorettes Girl med en längd.

 

Morley Street vann ett slätlöp på Doncaster i oktober, och inledde den nya National Huntsäsongen med att vinna över Granville Again i  Elite Hurdle på Cheltenham i november. Därefter slutade han tvåa i Ascot Hurdle, men sen dalade formen och han förlorade på både Cheltenham och Sandown. I hans tredje Champion Hurdle gjorde han en dålig löpning och slutade tolva och fick se lillbrorsan Granville Again ta hem segern. I Aintree Hurdle låg Granville Again bättre till, men Morley Street hittade tillbaka till storformen och gic i mål före  lillebror och vann med en och en halv längd. Därmed var han den första hästen någonsin som vunnit den prestigefyllda löpningen hela fyra gånger.

 

…Där är han, cantrandes på Aintree-banan med 100 yards kvar medan jockeyn Graham Bradley väntar och väntar och väntar. Flown gör vad han kan under Richard Dunwoody, och ger allt han har, men ingen kan släppa Morley Street med blicken. 



"Släpp honom, Brad!" skrek folk från läktaren och Bradley släppte honom när han bara hade 10 språng kvar, och Morley Street's otroliga styrka gav honom en seger på över en och en halv hästlängd…

 

Det blev hans 20e och sista seger. Han startade några steeplelöpningar under 1993, men utan framgång, och pullades upp i 1994 års Champion Hurdle. Han var därefter oplacerad i fyra slätlöp innan han slutade fyra i häcklöp i Merano i Italien samma höst. Efter att ha fått ett års vila så blev han rastlös och man började träna honom igen. I november 1995 slutade han trea i  Ascot Hurdle, men därefter pensionerades han för gott efter att ha slutat utanför placering i Long Walk Hurdle på Ascot en månad senare.

 

Han var brilliant över häckar. Det, hans slående skönhet och hans små egenheter gjorde honom till publikfavorit. Efter att han dog 2009 vid 25 års ålder, sörjde hela galoppvärlden och många skrev kröniker om honom, dessutom såldes alla hans täcken på internet till fans över hela världen.



Ingen som någonsin sett honom - kommer glömma honom.

 




Morley Street



Granville Again

Hedersinlägg - Looks Like Trouble - Unik

Den 7 maj 1992 föddes Looks Like Trouble, en brun valack e: Zaffaran (samma som Zamona) hos Stephen Reel på Irland som kom att tränas av Noel Chance. Hans karriär som löphäst började knackigt, och det tog honom hela sju försök innan han vann sitt första löp, på Doncaster i Januari 1999. Nu verkade det dock som han vaknat och vann igen på Sandown och därefter gick han även först över mållinjen i Royal Sun Alliance Chase på Cheltenham Festival senare samma år, hela 30 (!) längder före tvåan, och gick därmed till historien. Aldrig har en häst vunnit med en så pass stor marginal!
 

Följande säsong vann Looks Like Trouble på Sandown, men blev upp-pullad i King George på Boxing Day. Han kom tillbaka starkt i Pillar Chase på Cheltenham i Januari, han gjorde en så pass imponerande insats att nederlaget i King George bleknade. Han tog ledningen tidigt och höll den hela vägen in i mål, med en nästan på lika stor ledning som han hade haft i förra årets Sun Alliance. Han visade att han synnerligen var en enastående steeplechasehäst, stark, modig, uthållig och med ett enastående hopp.

Valacken serverade Noel Chance en Cheltenham Gold Cupseger år 2000 när han vann med fem längder framför stjärnskottet Florida Pearl efter ett mycket spännande löp. När tre häckar återstod började ledaren See More Business tappa och Looks Like Trouble och Florida Pearl inledde kampen om förstaplatsen. Florida Pearl, ledde när de närmade sig sista häcken, men Looks Like Trouble fick ett bättre språng och landade i ledning och höll den sedan hela vägen in i mål.

 

Nästföljande säsong vann Looks Like Trouble igen i James Nicholson Wine Merchants Chase på Down Royal. Han ledde hela vägen och bjöd på några riktigt spektakulära sprang när han överhoppade sig rejält, något Noel inte var speciellt nöjd med. Trotts de oekonomiska sprången så vann han med lätthet och gick i mål 15 längder före resterande fältet, inklusive Florida Pearl.

 

Tyvärr skadade han sig strax därpå och kom inte tillbaka förrän i Januari 2002 på Wincanton där han vann före Celibate i John Bull, där var han tvungen att vinna om han skulle få starta Cheltenham Gold Cup. Han hoppade inget vidare och var nära att gå omkull på första häcken innan upploppet. Trotts att det var en bra insats med tanke på att han varit borta en längre tid, så var det långt ifrån vad han en gång varit. I mars var det dags igen, Cheltenham Gold Cup gick av stapeln och Looks Like Trouble var favorittippad, men slutade sist av de 13 som gick i mål och pensionerades några dagar senare. Det var uppnebart att han inte återhämtat sig som man önskat efter sin skada.

 

Han vann 8 av sina 16 starter och tjänade in hela 3,6 miljoner kronor under sin karriär.

 

 

Hedersinlägg - Twilight Tear - ett sto i särklass

Det var längesedan jag gjorde ett hedersinlägg, och såhär i Twilight-tider tänkte jag att den här damen var helt rätt häst att få stå i rampljuset en stund!

 

Blue Larkspur var känd som en av de bästa morfarshingstarna genom tiderna, så det är knppast förvånande att Warren Wright valde att behålla hans dotter Lady Lark som avelssto, trots att hon bara hade en seger i bagaget. Dessutom hade Lady Lark ett bra möderne, med tex Mannie Himyar, som var helsyster till den framgångsrike Domino.

 

Lady Lark's dotter Twilight Tear, Som till vardags kallades Suzie, var Calumet Farm's första framgånsrika avkomma efter Bull Lea. Hon föddes 1941, och var en av tre bliviande stjärnor ur Bull Lea’s första årgång. De andra två var Brownell Combs' Durazna, som delade mästerskapsutmärkelser med Twilight Tear 1943, och Calumet's blivande Horse of the Year vinnare Armed.

 

Bull Lea var stationerad på Calumet och var leading sire i USA inte mindre än 5 gånger, far till 58 stakesvinnare, 4 Horses of the Year, och 3 Kentucky Derbyvinnare. Ben Jones och hans son Jimmy anställdes som tränare på Calumet Farm, och tränade där flertalet framgångsrika avkommor till Bull Lea, bland annat  Twilight Tear och Armed, men också Citation, Bewitch, Coaltown, Faultless, och Hill Gail.

 

Twilight Tear inledde sin galoppkarriär den 25 juni 1943, på Washington Park. Hon gick ut långsamt men drog iväg på slutet och vann med tre fjärdedels längd. Durazna, blev trea. Nästföljande löpning var Arlington Lassie Stakes, som det året inte gick på Arlington utan på Washington Park. Twilight Tear joggade hem segern med två och en halv längd till godo framför stallkamraten Miss Keeneland.  Därefter följde en längre vila over sommaren, och hon startade inte förrän till hösten, när hon sprang på Pimlico. Hon blev trea efter Red Wonder efter att ha gått ut hårt i ett mindre löp på en tung bana, och därefter tog hon ännu en lätt seger över stallkompisen Miss Keeneland. När det var dags för Selima Stakes, var Miss Keeneland sugen på revansch och vann över Twilight Tear, som inte trivdes på den tunga banan, med en längd. I sista löpet som tvååring vann hon återigen över både Miss Keeneland och Red Wonder. Twilight Tear vann 4 av 6 starter som tvååring, och kom tvåa och trea i de två andra.

 

I årsdebuten som treåring kom hon trea, besegrad av äldre hingstar i Leap Year Handicap på Hialeah, och därefter tog Twilight Tear elva raka segrar. Hon vann ett par mindre löpningar på Tropical Park och Pimlico utan större ansträngningar. I Pimlico's Rennert Handicap startade även Calumet Farm's blivande Horse of the Year Armed, men han hade inte mycket att säga till om och Twilight Tear vann lätt med en och en halv längd. Därefter vann hon Pimlico Oaks med tre längder framför  Plucky Maud. I Acorn Stakes på Belmont Park vann hon igen och hade fortfarande mycket kvar att ge när hon passerade mållinjen. Twilight Tear vann med två och en halv längd över Whirlabout, som vunnit Test, Gazelle, Diana Stakes och New England Oaks det året, med andra ord inget lätt motstånd. I Coaching Club American Oaks vann Suzie återigen med lätthet och gick i mål 4 längder före tvåan. I Princess Doreen Stakes vann hon mot Durazna med en och en halv längd trots att hon tvingades byta spår. Efter segern sa tränaren Ben Jones "This is the best horse I've ever trained." (fast det var ju såklart innan Citation föddes året därpå). I Skokie Handicap, fick Suzie möta enbart hingstar, och bland dem stallkompisen och 1944 års Kentucky Derby och Preaknessvinnare, Pensive. Suzie vann, och satte med det nytt banrekord. Hon slog Pensive igen nästa gång de möttes på Washington Park, och vann ytterligare en gång över grabbarna när hon gick i mål två längder före resten av fältet i Arlington Classic, det blev därmed hennes elfte raka seger. Hon fick dock kliva av segertåget i Alabama Stakes, där hon blev tvåa med tre fjärdedels längd bakom Vienna.

 

Efter en två månader lång viloperiod vann Twilight Tear både Meadowville Handicap och Queen Isabella Handicaps, den senare med hela fem längder, men löpet därpå slutade hon för första gången utanför placering när hon inte orkade riktigt hela vägen med 58,5kg på ryggen på en tung bana i  Maryland Handicap. I hennes sista löp det året mötte hon Devil Diver i Pimlico Special. Den äldre hingsten fick dock se sig slagen och Twilight Tear vann med sex längder och tangerade banrekordet som Seabiscuit satte 1938 när han vann över War Admiral. Hennes fantastiska säsong som inkluderade 14 av 17 vinster, gjorde att hon utsågs till 1944 års Horse of the Year. Inte sedan Beldame fick den åtråvärda titeln 40 år tidigare, hade den tilldelats ett treårigt sto. Twilight Tear blev även Champion Three Year Old Filly och Champion Handicap Mare.

 

Hon pensionerades efter att ha börjat lungblöda i sin första start som fyraåring, men blev mamma till flera stakesvinnare. Hon fick två hingstar e: Whirlaway, Foremost, och Coiner, därefter föddes fuxstoet A Gleam, e: Blenheim II som vann tolv starter, bland annat Princess Pat Stakes, Cinema Handicap, Debonair Stakes, Hollywood Oaks, två omgångar av  Milady Handicap och Westerner Stakes. Hon i sin tur blev mor till A Glitter, som vann Coaching Club American Oaks, Monmouth Oaks, Modesty Handicap och Betsy Ross Stakes. A Gleam blev även mor till Moonbeam, som födde 1981 års Champion Two-Year-Old Filly, Before Dawn, som även hon startade för Calumet. Twilight Tear's son Bardstown tjänade ihop 4,5 miljoner trots at than inte började löpa förrän han var fyra. Han vann bland annat Trenton Handicap, Equipoise Mile, Gulfstream Handicap och två omgångar av Widener Handicap. Andra framgångsrika avkommor till Suzie var Prince Mike, Diamond Tear, och Curlew Call. Hon dog 1954 och blev invald till Hall of Fame in 1963 och blen nr 59 i “Top 100 U.S. Racehorses of the 20th Century”.