Det jag lever för!

Jag älskar mina hästar!
 
Många gånger är det motigt, många gånger känner jag mig värdelös och ledsen, besviken, aldrig på djuren utan på mig själv, men mestdels är jag så lycklig som får ha dessa fantastiska varelser i mitt liv! De är mitt allt. De är luften jag andas, de är blodet i mina ådror, de är det som får mig att gå upp ur sängen varje dag. Utan dem hade jag ärligt talat inte haft något att leva för. Jag älskar min familj och mina vänner högt, men hur mycket jag än älskar dem och de mig, så hade de aldrig kunnat fylla tomrummet jag hade haft i mitt hjärta om jag inte hade fått vara med mina hästar. Vet att jag tjatar om det ofta, men det kan lixom inte sägas för många gånger!
 
I torsdags så hopptränade jag för Celie. Vi var i ridhuset och skulle träna på att galoppera samt hoppa kombination eftersom dessa två punkter är det jag fallerat på typ alla starter jag gjort. Jag har för dålig galopp och river i kombinationerna. Celie fick skälla lite på mig, jag får inte sitta och rida så förbannat prydligt hela tiden. Lite mer vilda västern behövs. Vi hoppade en liten studs-serie på fyra hinder för att jag skulle behöva korta galoppen, och sedan lång väg till en kombination med oxer in, räcke ut, som var lite lång så jag var tvungen att rida mer framåt. Nyttigt! Celie är super att rida för, hon känner ju både mig och hästen och kan se saker som kanske inte "vanliga" tränare kan. Är så glad att jag får rida för henne! Hindren låg på ca 110-115cm och det gick faktiskt ganska bra, Z var iaf superfin, och rider jag bara ordentligt gör hon ju alla rätt och hoppar fantastiskt! Och just det ja, vi rev faktiskt inte kombinationen en enda gång! Hejja oss!
 
I fredags byggde vi bana inför dagens ponny-tävlingar, och därefter var det pizza hemma hos Helena med knockout-laget. Sjukt trevligt! 
 
Idag var jag vikarierande ponny-mamma åt Thea som skulle rida sin första tävling någonsin. Shit va nervös jag var! Är ju tur att jag inte ska ha några barn, för blir man så nervös när man är iväg med ett barn som inte är ens eget är det ju illa. Men Thea och Grace var superduktiga! De red LE och LD för C-ponny och blev placerade i båda klasserna! Vilken debut va? Så stolt!
 
Sedan bar det iväg till Tågarp för lite terrängträning inför nästa tävling som kommer gå av stapeln där den 11/11. Det blir sista tävlingen för säsongen (i fälttävlan allstå) och jag hoppas vi kan ta oss igenom den. Dagens tävling var för Ted och vi hoppade bara lättare hinder som ska vara med i tävlingen, det var ganska lagom eftersom vi inte tränat någon terräng sedan senaste tävlingen i augusti. Z var en stjärna och Ted hade bara beröm att ge oss, bara perfekta språng, bara bra ridning, så härligt! Nu var det ju bara på 90-nivå och där ska vi ju vara 100%, men känns ändå skönt när tränaren bara har beröm att komma med. 
 
Avslutade dagen med ett besök ute hos pojkarna på betet. Underbara hästar! Det finns ett rätt rejält dike i deras hage, typ 1m djupt och ungefär lika brett, lite bredare kanske, de kan gå runt detta, men idag så tänkte jag att de kunde börja sin utbildning mot sina framtida fälttävlanskarriärer. CC följer ju mig som en hund, så jag sprang före och hoppade över diket, och han följde efter utan att blinka. Lite trevande följde även Acke (Anna Nilssons häst) och Jalla (Johannas häst) oxå med över, sedan hoppade vi fram och tillbaka över diket några gånger, och tillslut så hoppade alla tre på rad efter mig! Så himla roligt! Måste filma det någon dag!
 
CC följde mig i vanlig ordning hela vägen till bilen, och när jag körde iväg stod han och tittade efter mig tills jag inte kunde se honom i backspegeln längre. Det skär i hjärtat varje gång. Älskade lilla hästen! Hoppas jag kan ha kvar honom många år framöver! 
 
CC först, den med bläs är Jalla, och sist kommer köttbullen Acke! 
 

Tämligen värdelös

Jag tänkte försöka filma när jag red monkan häromdagen, gick sådär, punkten jag framförallt fallerade på var att jag inte hade någon som kunde filma... Men jag tänkte i min enfald att jag nog kunde lägga filmkameran på staketet och ändå se hur det såg ut. Det gick sådär. 

Jag bjuder härmed på en tämligen värdelös film när jag och Z struttar runt som en liten prick i horisonten, och smälter in något alldeles förträffligt i bakgrunden, som vanligt. Förslagsvis förstorar ni upp eländet så stort ni kan, gärna på en typ 52" TV eller motsvarande, och sätter er sådär nära som man aldrig fick göra när man var barn för man "kunde skade ögonen"... Ni kommer förmodligen inte se oss ändå, men det är ju så nyttigt att se sig själv rida ibland.... Tips från coachen: Ta med kameraman! 
 
 

Allsvenskan

Jag blev ju ombed att rida allsvenskan div II för klubben, och självklart ställer man upp! Jag gjorde dock klart från första början (typ i våras) att det inte alls är säkert min häst går att rida, hon är ju som hon är och blir hon stressad går det inte alls. 
 
Jag tyckte att det skulle vara bra för henne att å en lätt klass efter hennes fina rundor förra helgen, men hade ju inga större förväntningar efter vår misslyckade hoppträning i tisdags, men åkte iväg iaf, vill ju inte svika laget. Går det så går det helt enkelt. Går det inte så hade vi iaf miljötränat lite, även om vi bara fått vända på parkeringen. 
 
Z var lite nervös redan hemma i stallet, var lite lös i magen och så när jag gjorde iordning henne. Hon såg ju släpet och förstod vad som var i görningen. Väl framme på tävlingsplatsen var hon helt genomsvettig och jag tänkte att "det här går aldrig", till min stora förvåning lugnade hon faktiskt ner sig ganska snabbt. Skönt! Var lite spänd när jag hoppade upp men sedna släppte det bit för bit. 
 
Vi gick ut först för vårt lag. Jag satte en bra galopp och bestämde mig att rida lite offensivt eftersom nedslagen kommer när jag backar istället för låter henne hoppa på lite fart. Hon är ju avlad för det, man kan inte sitta och fin-rida hur gärna jag än vill det. Det är nyttigt för mig. Martina som oxå red i laget sa innan jag gick in "rid nu inte så jävla snyggt, snabbt, inte snyggt!", haha! 
 
Z var jättefin, hoppade kanon, svarade bra på mina hjälper och det enda bekymret vi fick var in i kombinationen, jag kom på ett mellanläge och valde att försöka backa. Hade jag gått av stort hade vi fått trångt och garanterat rivit utsprånget, och dessutom med största sannolikhet tappat rytmen till nästa hinder som låg på linje från kombinationen. Tog jag tillbaka så visste jag att jag riskerade att peta inhoppet men då skulle jag få gått om plats till b-hindret och komma bra på distansen efteråt. Jag hade tyvärr inte marginalerna på min sida utan a-hindret rullade av. Utöver det var det en bra runda som jag känner mig nöjd med. 
 
Största framgången var ju att hon stressade upp men kom tillbaka. 
 
För de andra i laget var det lite blandat resultat men tycker alla kämpade på bra och gjorde vad de kunde. Vårt lag slutade på 7:e plats och det tycker jag vi ska vara nöjda med. Maria och hennes lag vann, så himla roligt för dem! 
 
Här kommer lite bilder som världens bästa Martina fotat! Men alltså seriöst, min vänsterskänkel, ALL OVER THE PLACE!! Måste få ordning på den!