Joli Sporthorses

Usch nu börjar jag sakta vakna upp ur nattens mardröm. Zamona har haft kolik.

 

Jag kom till stallet efter jobb igår, klockan var runt fyra och hästarna hade nys kommit in. Mockar och fixar till dem och står sedan och pratar lite med Johanna och Caroline. Då lägger Zamona sig ner och försöker rulla sig i boxen, och reser inte sig utan ligger kvar, vilket hon aldrig brukar göra. Jag går in till henne och sätter mig på huk. 

 

"Du har väl inte kolik gumman?"

 

Caroline sa att hon sett henne ligga ner mycket i hagen under dagen oxå, vilket Zamona typ aldrig gör. Men det kunde ju vara att hon var trött och sliten efter måndagens storm. Även om våra hästar var lugna så höll de ju dem garanterat vakna.

 

Jag körde iaf hem och käkade medan Caroline var iväg och red Corint. Vi skulle ses kvart över sju och gå iväg med CC till ridhuset. Strax innan jag skulle köra ringer Caroline och säger att det är något fel på Zamona. Hon lägger sig hela tiden och hon hade lite feber. 

 

Jag kastar mig i bilen, övertygad om att det är kolik. Väl framme har Caroline redan tagit av täcket, vi hör inga/mycket svaga tarmljud och jag tar ut Z och börjar gå med henne direkt. Försöker ringa distriktsveterinärerna i Flyinge men får inget svar. Johanna provar ringa dem igen och lyckas få tag på tjejen som hade jouren, men hon var i Trelleborg (tio mil söderut) hos en kolikhäst och hade en sårskada däremellan. Hon rekomenderade att vi ringde veterinärerna i Röstånga, men han som hade jouren där var i Höganäs (tio mil norrut) och kunde inte komma. Tisslut lyckas Johanna googla fram numret till veterinärerna i Hörby, och som tur var kunde han som hade jouren där komma ut direkt. Han var hos oss på tio minuter. 

 

Zamona piggnade till lite under tiden jag gick med henne, hon blev ju lite uppspelt av att lämna Itzy (som för övrigt uppförde sig exemplariskt och tog det lugnt och kkade hö i boxen) vilket säkert fick lite fart på magen. Jon fick iaf kramplösande och såg genast bättre ut. Veterinären tyckte jag skulle kolla till henne varannan timme ungefär till det kramplösande slutat verka (ca 8h), men när jag satt hemma och väntade på att klockan skulle slå tolv och de första två timmarna skulle ha gått kunde jag inte bärga mig. Jag körde ut efter 1½, och tur var det! 

 

Jag hittar Zamona liggandes i boxen, krampande, med nacken böjd bakåt och ögon rullande i huvudet. Hon hade så ont. Jag ringde direkt veterinären som skulle komma så fort han kunde. Jag satte mig i boxen och grät. Jag var förtvivlad. Det gjorde så ont i mig att se hur ont Z hade. Och stackars lilla Itzy var såklart rädd och sökte tröst hos mig, och bara tanken på att hon kanske skulle förlora sin mamma fick mig att gråta än mer hysteriskt.

 

När vet kom ut igen fick hon paraffinolja och vatten via svalgsond. Mer kramplösande kunde hon inte få innan det andra slutat verka så det var bara att hålla tummarna och hoppas att det skulle hjälpa med oljan och vattnet.  Veterinären sa att släppte det inte så skulle han komma ut en gång till och ge henne olja+vatten, och funkade inte det så fick det bli att åka in till djursjukhuset i Helsingborg fr buköppning. Jag promenerade henne i en timme ungefär och det kom faktsikt några stenhårda tollar, jag satte in henne i boxen och valde att vänta ca en timme till i stallet. Vid halv fyra gick jag med henne en timme igen och då såg hon helt normal ut. 

 

Jag körde hem, och Johanna kom ut kl 05 för att fodra (Z fick bara lite betfor och hö) och allt verkade fortfarande stabilt. Johanna och Caroline kollade till henne ett par timmar på morgonen så jag kunde sova, och kl 8 körde jag ut igen för att se så allt var ok, vilket det var. Hon hade bajsat och det såg normalt ut. Att man kan bli så glad över lite bajs! Jag har kollat henne varannan timme hela dagen, och tänker göra så under kvällen med för säkerhetsskull. 

 

Det här har varit fruktansvärt. Jag har varit med om kolikhästar många gånger förut, men antingen har de inte varit mina eller så har det inte varit såhär allvarligt. Såklart blir man ledsen och berörd även om det inte är ens egen häst som är dålig, men det är själjvklart alltid värst när det är ens egen ögonsten som svävar mellan liv och död. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om Z skull dö. Hon är luften jag andas! Jag kan inte leva utan henne. Jag är så tacksam att hon fick stanna kvar hos mig, och jag hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva detta!